Déjà vu om konservatism

När jag nu ställt en retorisk fråga, som jag gjorde när jag i mitt förra inlägg ställde frågan om grön politik i grunden är konservativ, bör jag kanske besvara den också. Inte minst eftersom jag slängde in några antydningar om Sverigedemokraterna. Det var inte på något sätt fråga om smutskastning av Elise Claeson, utan var seriöst menat. Sverigedemokraterna är också ett konservativt parti, och skillnaderna mellan dem och andra konservativa bör lyftas fram.

Nationalencyklopedin berättar, faktiskt först i posten om konservatism, att det inte finns någon enhetlig konservativ lära eller utopi. Det är viktigt att poängtera! Därmed är givetvis inte alla likheter vederlagda. Konservatismen »karaktäriseras av respekt för det hävdvunna och strävan efter att bevara, eller förändra för att bevara«. Därtill framhålls redan inledningsvis att »fasthållande vid tradition och kritik av rationalistiska (förnuftsmotiverade) samhällsförändringar har varit gemensamma drag« för olika konservativa strömningar.

Den politiska konservatismen har alltid handlat om att värna värden som upplevs som hotade. Modern konservatism kan spåras tillbaka till kritiken mot upplysningen och franska revolutionen. Därifrån löper spåret framåt genom tiden, genom motstånd mot industrialismens verkningar och givetvis arbetarrörelsens framväxt. Man ska dock inte glömma att konservativa idéer i sig är mycket äldre än påfundet att kalla dem konservativa.

Konservativa har egentligen inte lyckats med att konservera särskilt många gamla traditioner. Jo visst, kung har vi väl fortfarande, men i stort sett är misslyckandet så omfattande att inte ens konservativa idéer konservererats.

Idag har de konservativa nämligen ändrat sig. Istället för att hävda stark kungamakt och traditioner som löper så långt bak som till det så kallade feodalsamhället, försöker de istället konservera liberala marknadsorienterade värderingar, och faktiskt ideal hämtade från den franska revolution konservatismen en gång motsatte sig på samma ideologiska grund som råder idag.

Den som riktigt uppmärksamt läste mitt förra inlägg, kanske tänkte för sig själv att Elise Claeson i det citerade inte hävdade viljan till miljöbevarande som en konservativ hållning, utan handling. Så var det faktiskt. Om man i ordet konservativ lägger betydelsen bevarande så har hon också rätt – men hennes artikel handlade om politisk konservatism! Grön »vilja att bevara ekosystemet« grundar sig på inget sätt i en önskan att bevara – eller för den delen återgå till – hävdvunna traditioner, utan på en helhetssyn på samhälle, ekonomi och ekologi.

Inte sedan som allra senast industrialismen har människan levt i en hållbar utveckling. En konservativ lösning på det problemet är i grunden att gå bakåt till den punkt det var hållbart. En grön lösning är istället att gå framåt, men i en annan och bättre riktning. Där vi är nu, är det inte så bra. Det som har varit tidigare har ju redan varit tidigare, och dessutom ledde det hit! Varför ska vi försöka samma sak en gång till?