Nu när Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman nästan nyss pytsat ut lite teaterblod i media, kändes det välmotiverat att plocka upp Gandhi på allvar igen. Jag talar alltså om Arne Næss bok Gandhi, snarare än personen Gandhi själv – men det är på sätt och vis inte helt relevant. Efter att i 70 år ha varit intresserad av Gandhi, avslutar Arne sin bok om honom med orden »Frågorna inspirerar till förnyad eftertanke. Låt oss åter börja«.
Det är just det Næss själv alltid lyckas med. Hans osannolikt träffsäkra, enkla formuleringar och klartänkthet lyckas alltid inspirera mig att finna nya perspektiv och känna förnyad styrka. De sex normer för effektiv (eller etiskt ansvarsfull) kommunikation som han utarbetat, och som blev ett eget kapitel i logiken vid examen i Oslo, har en mäktig dragningskraft. De är så självklara att ingen bryr sig om dem. Kanske är det därmed de tycks så obarmhärtigt relevanta för all medial kommunikation, för journalister som för politiker (och egentligen ganska mycket även för det privata livet, känns det ibland som).
I all korthet handlar det om:
- att inte återge meningsmotståndarens åsikter på ett sätt som får dem att framstå som mindre sympatiska, utan istället – om möjligt – förbättra motståndarens argument, innan man bemöter det;
- att inte formulera sin ståndpunkt flertydigt, på ett sätt som kan tolkas olika av olika parter, exempelvis i syfte att provocera flera parter eller för att få medhåll, utan att istället formulera sin egen ståndpunkt så klart och tydligt det går
- att inte använda sig av skenbilder – »vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och vi finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss då om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots detta fortsätter vi argumentera mot T. Då är det inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild«;
- att inte prata strunt, alltså att inte ta upp för diskussionens ämne irrelevanta fördelar eller nackdelar med endera part eller ståndpunkt;
- att efter bästa förmåga beskriva verkligheten som den faktiskt är – det vanligaste brottet mot denna norm, av de jag ser, är när någon förringar eller förnekar nackdelar eller fördelar med sin egen respektive en meningsmotståndares ståndpunkt; samt
- att inte arrangera debattinläggen på ett sätt som gynnar eller missgynnar någon part.
Fundera gärna ett tag över hur en partiledardebatt i teve skulle förete sig om alla inblandade höll sig till dessa sex enkla normer. Till att börja med skulle de inrikespolitiska kremlologer som teve- och tidningsbolagen avlönar få gå på a-kassa istället.
Det känns nästintill naivt att tro de här normerna om något reellt värde. En banal utopi – banal just därför att de är så självklara. Något annorlunda och bättre formulerade kan ett förskolebarn förstå dem utan problem. Jag vill för en gångs skull ta den naiviteten som utgångspunkt.
Så jag ska inte uppehålla mig vid Næss saklighetsnormer längre. Nu är det dags att titta på Niklas Wykman. Efter att Eritreas president i svensk teve sagt sig vara totalt ointresserad av alla samtal kring Dawit Isaaks eventuella befrielse, vill Wykman att svensk militär ska gå in och frita Dawit. Detta apropå att svensk militär nyligen tog tillfånga sju somaliska pirater i färd med att kapa ytterligare ett fartyg.
Det finns flera anmärkningsvärda delar av hans resonemang, utspridda mellan olika tidningar, men det ursprungliga debattinlägget finns på Newsmill. Där står bland annat:
Moderata ungdomsförbundet skulle exempelvis starkt stödja om Sverige tillsammans med andra eller själv satte ihop en insatsstyrka och fritog Dawit Isaak. EU:s snabbinsatsstyrka borde vara ett påtryckningsmedel i kampen för att befria Issak. Vi borde inte heller backa för att realisera hotet om Eritrea inte ger efter.
Intervjuad av pressen understryker han också detta:
Expressen: »Dawit Isaak har blivit tillfångatagen av en ond regim, och vi i Sverige kan inte bara nöja oss med att konstatera att de inte tänker släppa honom. Svenska medborgare måste känna att de har full uppbackning hemifrån, och en militär insats skulle också kunna tjäna som ett avskräckande exempel för andra diktaturer som planerar att kidnappa svenskar.«
TT: »I första hand ska det givetvis användas som ett påtryckningsmedel och också som ett avskräckande exempel för diktaturer i andra delar av världen som kidnappar och fängslar svenskar. Men givetvis, har man börjat använda det som påtryckningsmedel måste man också vara beredd att löpa linan ut.«
De här uttalandena bör ses ur det perspektiv han själv också lyfter fram, nämligen ett debattinlägg han skrev i Dagens Nyheter i december 2006. Där säger han bland annat:
Moderata ungdomsförbundet vill att regeringen upprustar det svenska försvaret och ingår i allianser så att svenskt territorium kan försvaras.
Utöver uppdraget att skydda Sverige från angrepp bör försvaret mer aktivt agera för att bevara och framtvinga fred runtom i världen.
Det största hindret för att få bukt med svält, ofrihet och humanitära katastrofer är inte bristen på västlig givmildhet. Det är bristen på västlig vilja och beslutsamhet att med våld och hot om våld hindra regeringar och rebeller från att mörda sin egen befolkning och sina grannar. Det är bristen på våld och hot om våld att hindra regeringar och rebeller att beslagta mat, hindra företagsamhet och driva sina länder in i djupa militära konflikter som konserverar fattigdom och lidande.
— — —
[Man kan] aldrig genom enbart ekonomiskt bistånd få ett land på fötter. Det enda långsiktiga, fungerande biståndet är avväpnandet av rebellgrupper och avsättande av diktatorer.
En illvillig tolkning av vad han säger, vore att den enda riktigt effektiva metoden att bekämpa fattigdom och lidande, är att använda våld och hot.
Tyvärr är den mest välvilliga tolkningen just densamma, för det är precis vad han påstår.
Det finns svårlösta problem direkt i hans syn på våldsamma konflikter. Det problem som slår en först, är egentligen ett relativt vanligt missförstånd – att våldsamma konflikter i första hand står mellan stridande parter. Så är det visserligen, men inte i första hand. Först och främst bör man betrakta de inblandade i våldsamma konflikter som en grupp stridande och en grupp icke-stridande. Några vill bråka med varandra, medan de andra inte vill bråka alls. Ett ingripande handlar inte om att sälla sig till endera stridande part, utan om att få ett slut på våld och förtryck. (Som ett övertydligt exempel på det här tankefelet lyfter jag gärna fram diskussionerna kring Israel–Palestina-konflikten.)
När det gäller Dawit Isaak handlar det kanske inte om någon uppenbar våldsam konflikt, men den finns där likväl. Eritrea är fattigt och krigshärjat. Därför utgör det en otvetydigt fantastisk grogrund för envälde och maktmissbruk; tvångstyre är i sig är en typ av våld. Wykmans engagemang i detta är hedervärt, men inte särskilt insiktsfullt.
Kanske uttrycks det bäst med en analogi: Vill man ha en blomstrande och ogräsfri rabatt, hjälper det inte vare sig att spruta gift eller asfaltera. Rebelltrupper och envåldshärskare är en direkt konsekvens av fattigdom och lidande. Lidande och fattigdom är en direkt konsekvens av våld. Våld löser inte problemen, och tvång i form av hot om våld är i det avseendet likvärdigt med att bruka våld.
Det finns också mindre snåriga sätt att angripa dilemmat. Våld och tvång kränker människors frihet. Att kränka någons frihet är bara fullt motiverat när man är absolut säker på att inga icke-våldsamma metoder kan uppnå samma eller bättre resultat. Det kan man bara vara fullt säker på om man är övertygad om sin egen fullkomlighet.
Våldsbruk kan moraliskt sett och ur den enskilda individens perspektiv bara motiveras med att man äger en absolut sanning, vilken säger att inget alternativ leder till något bättre. Det är en typ av fundamentalism Niklas förhoppningsvis inte egentligen förespråkar.
Men det finns därmed ingen ursäkt för kronisk pacifism! Att vara passiv i en våldsam konflikt kan bara motiveras på precis samma sätt. Vad jag tror Niklas förstått, är att man måste skrida till handling. Problemet är att han jämför ytterligheterna – våldsam aktion eller icke-våldsam icke-aktion – och finner att det förra är bättre. De alternativ som innebär en icke-våldsam aktion är många fler än bara den Utrikesdepartementets »tysta« diplomati vars resultat han inte längre orkar invänta.
Det handlar alltså inte om att gömma sig, att maniskt och närmast panikartat undvika alla former av våld gentemot allt och alla. Istället handlar det om att använda sin fantasi och förmåga till förnuftigt resonerande för att finna alternativ till våldsam handling, och sedan faktiskt försöka. Det finns alltid en bättre lösning på en konflikt, än den som är våldsam. Våld leder till mer våld, medan välvilja föder välvilja.
Jag kan hjälpa till med ett förslag. Under Niklas Wykmans ledning skulle Moderata Ungdomsförbundet kunna organisera sig. Ända från gräsrötterna kan de ta itu med arbetet att lära sig om Eritreas befolkning, om de kulturella och sociala förhållandena, och givetvis språket. På bara fyra månader kan de med all sannolikhet uppnå en svårslagbar kompetens inom det området, hos säkerligen ett lika svårslagbart antal moderata ungdomar och frivilliga tillströmmande. Försvarsmakten kommer ligga i lä i jämförelse.
Sedan far de gemensamt till Eritrea. Vid gränsen förklarar de: »Vi utgör inget hot, och vi är obeväpnade. Vi vill hjälpa till att bygga ert välstånd, hur kan vi bäst stå till tjänst?«
I och med detta kommer givetvis inte någon fé att vifta med ett spö så att allt blir bra. Moderata Ungdomsförbundet far dit med fara för sina egna liv, men om de verkligen kan leva upp till ambitionen att inte utgöra något hot, är riskerna de tar antagligen små. Hjälpsamhet uppskattas oftast om den uppfattas som ärligt menad. Det fungerar internationellt. Glöm inte att ta med gott om sådant som behövs i ett hett land med fattig och krigshärjad befolkning.
När de stöter på motstånd – våldsamt som icke-våldsamt – krävs också att de skrider till förnyad handling i samma anda som förde dem dit. Till skillnad från beväpnade »befrielser« av tredje part, uppskattas fredliga insatser vanligtvis av den majoritet i konflikten som inte vill ha stridigheter. De icke-stridande kommer vara behjälpliga eller ansluta sig. Det är de stridande som måste övervinnas – inte besegras, utan vinnas över till ens egen sida.
För en bitter cyniker som jag själv, ter sig mitt förslag ovan egentligen ganska långsökt. Men jag är beredd att sätta den föreställningen på prov – cynikern lyckas egentligen sällan med att träffa rätt, mer än gällande sin egen syn på mänskligheten. Jag och Niklas Wykman lider nog båda två, både av cynism och av bristande fantasi, om än kanske i olika grad.
Fred är trots allt mäktigare än krig. Om man verkligen tar freden på allvar, använder man den också som sitt främsta vapen. Den dagen Moderata Ungdomsförbundet värnar andra människors frihet i alla fall så mycket att de inte inskränker den på grund av dålig fantasi, den dagen ansluter jag mig. Med flera människors fantasi, vilja och framför allt kunskap, går det att finna mycket effektivare sätt att skrida till handling än det ovan föreslagna.
Ändamålen helgar inte medlen, om inte medlen är själva ändamålen. För hundra år sedan ledde tron på det motsatta förhållandet rakt in i ett världskrig. Sovjetunionen grundades på samma föresats, och förutom andra världskriget finns tusentals jämförbara men mindre omtalade exempel. Fred är något mer än ett bräckligt tillstånd av icke-aktivitet. Bara den som inte förstått vad fred egentligen är, väljer våldsam handling framför icke-våldsam. Våld fungerar bäst bara i retoriken.
Gandhi slängde någon gång ur sig att »det finns ingen väg till fred, fred är vägen«. Det låter nästan så naivt att man inte riktigt kan ta det på allvar; det känns helt enkelt inte genomförbart. Men han bevisade att det var just genomförbart. Cynismen har överlevt sin egen död.
![[feed]](/user/themes/stova/feed-small.png)