Listhistorik

Enligt traditionen återkommer jag idag till det att använda mallar för dagboksskrivandet när bloggtorkan härskar. Den här mallen är visserligen inte riktigt av typen lista, men det gör mig intet.

För fem år sen…

...hade jag börjat afrolinjen på Kävesta, och ungefär vid den här tiden på hösten ägnade jag alltmer tid åt att begrava mig i klassisk harmonilära, kompositionsövningar och en hel del piano. Min dåvarande hette Selma och bodde i Varberg medan jag befann mig på bara för flyttfåglar ett mindre avstånd uppe i Närke. Kontakten bestod i kvällstelefonerandet mellan mina sexton timmar av skola och eget musicerande och godnattminutens renskrivande av noter i internatets kök.

Ett fem år gammalt utdrag ur min dagbok

Rada upp tomma och nästan flaskor på golvet utmed toalettväggen, ostrykta kläder att lämna hängandes över en ambulerande tvättkorg som inte är min veckovis, välja och vraka ur utbudet i hyllan av till större delen blanka kollegieblock när bläcktankarna tränger på.

Det är praktiskt jag lever.

Metaforer är motsägelser; allt är relativt, och för att solens tänder ska vara utanför verkli det verkliga måste begreppen vara låsta i sina positioner. Metaforer är logiskt fula. Bra.

För tre år sen…

…var jag arbetslös och bodde i min fars uthus. Min dåvarande var Kitty, som efter att vi bott tillsammans det andra året på Kävesta flyttat hem till Oslo. Att bryta det samboendet var något av det svåraste jag gjort. Jag våndades över mina akademiska problem, till en viss del, och hade börjat oroa mig över sökningarna till olika musikhögskolor samt hur jag skulle få råd att försörja mig samtidigt med de under våren förestående Komvux-studierna. Allt det där löste sig senare mycket bättre än jag trott var möjligt, men det hör ju inte till hur det var för tre år sedan. Bloggmässigt lanserade jag apkonstapel för första gången (av hittills tre), och då var konceptet uttömmande saklighet. Alla dessa gamla inlägg ligger numera gömda djupt i Krokofilologiens arkivskåp; sätt igång och bläddra om du vill!

Ett tre år gammalt utdrag

Och det regnar ute. Ska jag bojkotta döden och slutgiltigt lägga ned Röka idag? Eller imorgon. Trillar in i storhuset och kokar snabbkaffe, hönsen glor modstulet i regnet. Drar igång vedkaminen, skickar ut nattluften genom skorstenen och funderar på om det gör hönsen än värre till mods – vedeldning och klimatförändring. Kanske ska jag hitta min filt idag istället… men jag samåker alltid, har inte ens körkort. Jag ligger nog under min andel på 30 procent av normalförbrukning, kanske.

För ett år sen…

…tog vintermörkret över på ett sätt det aldrig gjort tidigare. Jag befann mig på »praktik« ute på en förskola på landsbygden, och hantera barn var en lätt och lycklig match jämfört med vad som börjat röra sig inom mig. Det här året var det Lund jag pendlade till på helgerna, med som alltid ett nytt förhållande att förhålla mig till. Hoppfullheten härskade ännu, medan dagboksskrivandet fick lämna plats åt grötätande om morgonen, samt talböcker och allmändidaktik resten av fritiden.

Ett ett år gammalt utdrag

Nu under slutet av veckan har jag genomfört en tredjedels städning av mitt lilla rum. Fantastiskt. Fick till och med tvättat igår, som av en slump. Halva tvätten, kanske lite mindre, gjord på två maskiner. Köket blev rent frånsett golvet, och bokhyllan är i lite bättre ordning. Men sedan igår kväll och ett misslyckat försök att poppa popcorn med vatten istället för olja (för jag har inte fixat ny matolja) står ett decilitermått med väldigt opoppade popcorn framme istället. Jag har ingen lust att ta i dem.

För tre månader sen…

Bodde jag i Lidköping hos mor och Jan. Just i den svängen låg skrivandet helt i träda, och nästintill det enda som publicerades var i förväg författade små berättelser varje onsdag. All vaken tid ägnades åt initiativlustans totala frånvaro, jag tror den åkte på semester och vilade upp sig. Istället såg jag på Arkiv X, alla säsonger i ett sträck. Bara något senare for jag till Karlsborg och återhämtade mig mera påtagligt, samt ordnade höstens studier efter förra läsårets små katastrofer på det området. Känslomässigt i övrigt var jag någonstans mellan årets framåtblickande och dess framåtblickande återupptäckt av mig själv. I och med det senare skulle en mättnad komma att infinna sig i mitt privatliv som jag fortfarande dras med. Men mättnad är inte särskilt svårt att stå ut med, notera det.

Ett tre månader gammalt utdrag:

Ett par veckors intensiv vila ska ta slut imorgon; jag gör en rättvänd hemvändare och slarvar någon vecka i Örebro istället. Dessutom känner jag en förkylning i antågande. Den kommer antagligen nu för att markera slutet på de dussinet dagar jag ägnat åt sommarintensiv pausdvala. Nu ska saker börja ske igen, efter den inåtvändhet och onyttighet jag låtit vara årets midsomriga vändpunkt. Somriga somliga sitter stilla för att ställa om.

Igår…

…låg jag i badkaret och slogs med konstitutionsfilosofin. Till slut förstod jag att för att förstå något alls, var jag tvungen att utplacera mina upplevelse-begrepp i verkligheten som om de fanns där oavsett min egen existens. Allt blev prima materia i mitt badkar. Någonting annat som för första gången stod klart för mig på ett begreppsmässigt medvetet plan där i badkaret var mättnadskänslan jag beskrev tidigare, hur jag faktiskt känner att jag fått nog av att dela mig själv med andra och hellre agerar som självständig, välavgränsad och egen agent ett tag framöver. Återkopplingen till tidigare liknande tillfällen i mitt liv gjorde jag först senare; det nya för den här gången är att jag identifierat ett nytt tillstånd, alltså mättnaden, mellan de två andra som på krokofilologiska kallas avgiftning och redo för återvinning. Någon nära förestående imorgon kommer jag väl bli redo (och jag känner på sätt och vis att det börjat bubbla i mig på precis det sättet). Därutöver bestämde jag mig igårkväll för att det är dags att ta tag i vad jag föresatt mig inför vintermörkret i år: Att för första gången på åtta år inte gå ner mig i det.

Ett en dag gammalt utdrag:

Jag behöver uppslag. Går ut på balkongen. Nedanför traskar ett paraply med ben förbi. Vad gör ett paraply ute så här dags? Blått och vitt är det, inte ens uppfällt. Men glädjen över det ovanliga tar snopet slut så snart det lilla tältet fälls upp och en man uppenbarar sig. Tråkigt. En cykel åker förbi också.

Imorgon…

…vet jag inte så mycket om, egentligen. Nuet är en masugn som bränner morgondagens lermassa till förunderliga gårdagens krukor och kärl. Men redan sedan tidigare känner jag till något om planerna förstås: Det är dags att laga mera mat att frysa in, och så är det arbetsseminarium med spretiga diskussioner kring frågor utan vägledning. Något mer vet jag inte riktigt om jag tänkt mig, faktiskt, förutom just att försöka låta skrivandet forma mig igen (och givetvis vice versa).

Om ett år…

…är jag på spår igen vad gäller studierna, på väg mot musiklärarexamen och sådär. Antagligen bor jag kvar i samma lägenhet som nu, för jag trivs exceptionellt och alldeles intill den rofyllda inre och yttre tystnadens rand. Kanske har jag lyckats tillgodogöra mig något så bisarrt som en framförsikt och framförhållning inte enbart styrd av de yttersta nödvändigheternas spel. Det vore onekligen något fantastiskt bra, särskilt som målmedvetet och enträget handlande är vad som saknas mest av allt i mitt liv just nu.

Där har vi det hela!