Mitt i öknen ligger en brunn

Tidigare idag läste jag intresserat ordväxlingen i Dagens Nyheter mellan Christer Sturmark, som är ordförande i Förbundet Humanisterna, och Göran Rosenberg som är författare och journalist. Det bråket ska jag strax komma till.

Resumé

En snabb genomgång för den som inte känner till bakgrunden kanske är på sin plats. Humanisterna drog igång en kampanj som heter GUD FINNS NOG INTE. (ja, i versaler, med punkt) som såg ut såhär:

(klicka på bilden för att se i fullstorlek)

Till detta hörde ett webbtest som räknar ut hur religiös man är. Sådant går ju givetvis inte att räkna ut, och man bör därför se på diagnosen man får med en viss saltklimp i ögat. Det som väckte starka reaktioner med testet, var hur svarsalternativen var utformade. Man ställs inför att välja mellan formuleringar som:

1. Jag tycker att religioner och tro inte ska få kritiseras, eftersom människor kan känna sig kränkta eller respektlöst behandlade.
2. Jag tycker att religioner och tro ska få kritiseras på samma sätt som man får kritisera andra idéer eller diskutera exempelvis politik.

Flera av frågorna är »försåtsminerade« på det utstuderade sätt som den ovan. Vad man svarar blir helt avhängigt hur man uppfattar formuleringarna. Till exempel ska »inte få« och »kritisera« läsas som »förbjudas enligt lag« och »förtala«, fast det får man inte reda på förrän efter att man svarat på frågan. Själv anser jag till exempel att religioner självklart ska få utsättas för kritik, men att det är moraliskt eftersträvansvärt att vinnlägga sig om att inte kränka någon i sättet man gör det. Att Humanisterna inte föreställt sig ett sådant tredje alternativ illustrerar faktiskt ganska tydligt vad kritiken mot kampanjen går ut på. Den förmedlar en polariserad världsbild där man är antingen fundamentalist, eller också något slags ateistliknande Humanist, och i enlighet med de alternativ som ovan fanns att välja mellan, kritiseras religion på ett sätt som uppenbart kan upplevas som kränkande.

Var gränsen mellan provokation och kränkning egentligen ska dras vill jag inte försöka reda ut nu. Ändå är det givetvis så att provokation är ett av kampanjens syften. Kanske handlar det om ett oskyldigt försök att provocera till eftertanke, men att råka bortse från den kränkande sidan av en provokation vore så underligt att jag inte tror på det. (De första två bokstäverna i provokation är för den delen PR, så utan PR blir det ovokation, vilket låter mer fruktsamt.)

Tidigare har jag skrivit relativt utförligt om kampanjen. Läs gärna om webbtestet, om att Humanisternas sekularism verkar väldigt extrem, om Christer Sturmarks korståg mot kristendomen, och till sist om min dissekering av webbtestet där jag visar hur det räknar ut vem som var religiös.

Det var resumén. Innan jag går vidare, vill jag kort nämna den tredje och mindre kända delen av kampanjen. Eftersom vare sig affischer eller webbsajt lämnade några referenser till den, kom barnboken Gud finns nog inte nästan helt i skymundan. Den har jag inte läst, och kan heller inte skriva någonting om. Idén i sig verkar i varje fall god – utifrån min synvinkel kort sagt eftersom jag tror att fler perspektiv är bättre än få.

»Bråket«

Det börjar med Göran Rosenberg debattartikel i DN, som kritiserar kampanjen på två punkter:

Vad kampanjen mer eller mindre öppet säger, och framför allt signalerar med sitt val av symboler, är att problemet med människor som fortfarande verkar tro att Gud nog finns (för det är ju detta som verkar vara Humanisternas problem) i hög grad är ett problem med människor av muslimsk eller judisk tro. Jag anar att detta kanske inte är vad kampanjmakarna har avsett men det är så jag tror att kampanjen riskerar att uppfattas, inte minst av människor som anser att människor av muslimsk eller judisk tro är ett problem i sig.

Redan i det föregående stycket utvecklar han detta:

Någon kanske tillägger att kampanjen också illustreras med ett gult kors på blå botten, men korset i den svenska flaggan är inte en symbol för kristendomen utan en symbol för nationen och sticker därmed inte ut i sammanhanget på samma sätt som Davidsstjärnan eller halvmånen, i synnerhet inte på samma sätt som en gul Davidsstjärna, som i Europa associerar till något helt annat än till frågan om Guds existens.

Den andra punkten av kritiken består i det följande:

Förklaringen till att kampanjen inte väckt berättigat uppseende, för att inte säga upprördhet, är framför allt, tror jag, det faktum att Humanisterna lyckats att framställa det hela som en fråga om tro mot vetande

Men detta är inte en fråga om tro mot vetande. Detta är en fråga om tro mot tro. I Humanisternas fall inte bara tron att Gud nog inte finns utan också tron att de som tror att Gud nog finns utgör ett problem värt en mångmiljonkampanj.

Själv tycker jag flaggorna är rätt listiga, men det innebär inte att Görans kritik kan avskrivas. Feltolkning är något man faktiskt måste fundera över. Själv lyfte jag i ett av mina inlägg om kampanjen fram tanken att affischen med text kan rivas ned så att den i flaggorna underliggande frågan om vilka värderingar nationen egentligen ska byggas på snarast framstår som ställd ur ett krist- och nationalkonservativt, antisemitiskt och antiislamskt perspektiv.

I sitt svar på Görans kritik skriver Christer om just detta:

Humanisterna eftersträvar ett sekulärt samhälle där människor med olika bakgrund, tro och kultur ska kunna samexistera utan att någon religion har företräde framför andra. Detta är alltså en direkt motsatt position till Sverigedemokrater, islamister och konservativa kristna, vilka alla förespråkar ett monokulturellt samhälle grundat på religiösa värderingar och en viss religions överhöghet framför and­ra. Endast ett sekulärt samhälle förmår förverkliga det mångkulturella idealet på riktigt.

Självklart är Förbundet Humanisterna vare sig någon antisemitisk eller antiislamsk sammanslutning. Göran skrev också själv att han inte trodde detta var avsikten, men lyfte fram att det gick att tolka saken så ändå. Det handlar om ett förbiseende från kampanjmakarnas sida, ingenting annat. Med detta sagt vill jag försöka utveckla varför jag betraktar det som symtomatiskt för Christers sätt att tänka kring de här frågorna, antagligen tillsammans med många andra i sin förening, liksom vad det egentligen är ett symtom på. En god utgångspunkt är vad som kommer senare i Christers replik, och jag hoppar nu också över en del av själva »bråkandet«:

Rosenberg fortsätter också att sprida det vanliga missförståndet att ateism är en tro. Om Rosenberg hade använt ordet ”tro” i dess strikt kunskapsteoretiska betydelse, så hade han haft rätt. Ateismen är en tro i samma mening som tron att Snömannen inte existerar, att jorden inte är platt eller att universum har existerat längre än fyra minuter. I det avseendet är samtliga vetenskapliga hypoteser och teorier en fråga om tro. Alla försanthållanden om verkligheten är trossatser.

Jag gissar dock att Rosenberg inte avsåg att leverera självklara filosofiska trivialiteter. Han menar något annat med sitt trosbegrepp, och är ute efter att jämställa ateismen med religiös tro. På den punkten har han förstås fel. Ateismen innehåller inga inslag av religiösa trosföreställningar. Den utgörs endast av hypotesen att det inte existerar någon gud. Humanismen omfattar därutöver en rad (ovetenskapliga) värderingar om jämställdhet, människovärde och mänskliga rättigheter, samt den grundläggande uppfattningen att man bör tro endast på det som det finns goda skäl att hålla för sant.

Göran svarar för övrigt direkt på Christers replik, på samma sida. Läs det gärna! Dock tillkommer inga nya argument vad jag kan se, utom detta:

Det stora problemet med Humanisterna är att de varken förstår sin egen tro eller andras religion. Om sin egen tro skriver Sturmark att den är att jämföra med tron att jorden inte är platt, dvs i princip en fråga om vetande. Kampanjens till synes ödmjuka koketterande med att Gud ”nog” inte finns är således knappast ett uttryck för tvivel på den egna tron utan snarare för den egna trosvissheten gentemot något på vilket man har klistrat etiketten Religion och som till skillnad från den egna tron bygger på ovetande och vars anhängare aldrig skulle komma på den smarta idén att sätta ett ”nog” framför sin Gud.

Jag tycker Göran uttryckte det mycket bättre i sin ett par år gamla artikel Gud är inte död, som egentligen handlar om ett par andra ateister:

Varken Dawkins eller Hitchens gör någonsomhelst skillnad på religiösa fanatiker och religiösa sökare. Alla är de offer för Gudsillusionen och alla bidrar de till att förgifta världen med sina oförnuftiga och ovetenskapliga och i grunden skadliga föreställningar och fantasier.

— — —

Vad vi möjligen kan jämföra med är de samhällen som det senaste århundradet har styrts utifrån uttalat ateistiska eller anti-religiösa världsåskådningar, exempelvis kommunismen och nazismen. Kommunismen ville ersätta religionen med en ”vetenskaplig” historieuppfattning, nazismen med en ”vetenskaplig” rasbiologi. Båda lärorna gav upphov till de två mest destruktiva samhällssystem som mänskligheten hittills skådat. Skiljelinjen mellan gott och ont gick i alla händelser inte mellan religion och ateism.

VAD SOM komplicerar jämförelsen är att såväl kommunismen som nazismen också var religioner. Sekulära eller ateistiska religioner närmare bestämt. Religioner utan Gud. Religioner där människan satte sig själv i Guds ställe. Religioner som uppenbarade vägen till Paradiset på jorden – och pekade ut de klasser, raser och idéer som stod hindrande i vägen. Under den franska revolutionens terrorvälde instiftades bokstavligen en religion för dyrkan av Förnuftet (le culte de la Raison), vilket inte mildrade terrorn utan stärkte och legitimerade den.

Och som sista anhalt innan jag kommer till poängen citerar jag även ett avsnitt ur Görans blogginlägg Kampen mot Gud som rör just den här kampanjen och Humanisterna:

Problemet med Humanisterna är att de inte uppfattar sig som en missionerande rörelse, än mindre som en troende rörelse, utan som en rörelse som enbart vill sprida Sanningen om Gud, dvs att han inte finns. Inför påståendet att också ateismen är en tro reagerar de ofta med hetta och vrede, såsom Sanningens och Förnuftets banérförare alltid gör när de anser sig konfronterade med Lögnen och Vidskepelsen. Ivern att missionera, ett klassiskt tecken på trosvisshet, är i alla händelser påtaglig.

Det är ett ganska uppskruvat tonläge! Här finns också kärnan i problemet. Är ateismen en religion? Är humanismen en religion?

Varför inte börja med humanismen. Svaret är ett NEJ, humanismen är inte någon religion. Men Humanismen? Lägg noga märke till skillnaden. Humanismen med stort H är nämligen inte detsamma humanism med litet h, av vilken Humanismen egentligen är del. Om humanismen kan man kanske säga att den ligger lite på fel plan för att epitetet religion ska vara särskilt träffande. Det vore ungefär som att kalla humaniora för en religion. Då borde ju Humanism inte heller vara någon religion, kan man tänka.

Fast kan det verkligen vara så – beror det inte bara på hur man definierar religion? Hur gör man det? Trots att Christer tycker att hans argumentation »står över« det religiösa, erkänner han ju faktiskt att han argumenterar på precis samma villkor som religiösa när han skriver:

Ateismen innehåller inga inslag av religiösa trosföreställningar. Den utgörs endast av hypotesen att det inte existerar någon gud. Humanismen omfattar därutöver en rad (ovetenskapliga) värderingar om jämställdhet, människovärde och mänskliga rättigheter, samt den grundläggande uppfattningen att man bör tro endast på det som det finns goda skäl att hålla för sant.

Det handlar i slutändan ändå om tro, men uppenbarligen om någon särskild slags tro som inte är som den religiösa, utan bättre och sannare. Pratet om hypotesen ingen gud existerar är konstigt. Vad är det för hypotes? Det är ju bara en utsaga, utan någon kunskapsteoretisk betydelse alls! Den är nämligen inte falsifierbar, för existensen av vilken gud som helst går inte att motbevisa. Det säger han ju själv.

Nåväl. Alla föreningar som ska ingå i International Humanist and Ethical Union, vilket Förbundet Humanisterna gör, måste skriva under på åtminstone detta:

Humanism is a democratic and ethical life stance, which affirms that human beings have the right and responsibility to give meaning and shape to their own lives. It stands for the building of a more humane society through an ethic based on human and other natural values in the spirit of reason and free inquiry through human capabilities. It is not theistic, and it does not accept supernatural views of reality.

Här är alltså några av de där »ovetenskapliga« värderingarna som Humanismen omfattar. Det där att stava Humanist med versal hör också hemma i IHEU. Förresten finns bland unionens medlemmar såvitt jag förstår även deister, hör och häpna, alltså den typen av religiösa som tror att Gud skapat världen utifrån sin gudomliga plan, för att sedan »dra sig tillbaka« och inte lägga sig i händelseförloppet något mer. Ungefär som den nyliberala idealstaten gentemot den nyliberala idealekonomin.

Kan det då vara en religion? Kan ateismen kallas religion? Nja, med Christers egna ord som utgångspunkt är jag nog böjd att formulera svaret såhär: Ateismen är ingen religiös trosuppfattning, men det är en trosuppfattning. Detsamma gäller i förlängningen även Humanismen, oavsett om den råkar bottna i ateism eller någon annan trosuppfattning.

Humanism är »nog« en tro ändå. Så hur är det då med det där andra som Göran skrev, det där om skillnaden mellan religiösa fanatiker och religiösa sökare? För att kunna tala om det måste vi dyka ned i något annat först. Det som kommer nu är något jag har funderat i år på hur jag ska beskriva, och ändå vet jag inte hur jag ska göra. Se det som ett första utkast.

Ned i den cartesiska brunnen

Mitt i öknen ligger en brunn. Hoppar man ned i den så blir det så här:

Att definiera religion på något bra sätt är inte lätt. Nationalencyklopedin beskriver det som »en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition«. Trosuppfattning är ett betydligt mer lätthanterligt begrepp, eftersom man kan utgå ifrån empirik när man definierar det: Det som inte med empiriska metoder kan säkerställas, det är en trosuppfattning.

Nu kan vi kasta bort alla trosuppfattningar och springa nakna, glada och fria ut i världen! Gud har sagt inte si, Gud har inte sagt så, för han finns inte, spick du spygga stöke! Jag själv och mitt rationella tänkande är den enda giltiga grunden för mina ställningstaganden, och de ska vara genomtänkta av mig. Sedan kan vi samsas i samhället och må bra. Gud är inte sanningen, Sanningen är gud, och människan är den sanningen! Och alla våra gemensamma beslut ska vi granska utifrån och grunda i vetenskapligt tänkande.

Fast det blev ju inte heller särskilt bra. Kan de vetenskapliga metodernas riktighet egentligen säkerställas på något sätt? För att göra det måste man ju invänta universums slut. Sedan kan man icke-sitta där på sitt icke-moln och icke-konstatera att: Jo, vetenskapen fungerade och var sann. Hur många sådana försök har gjorts? Mig veterligen inga.

Empiriken i sig blir en trosuppfattning. Och logiken har vi heller ingen nytta av, för detta påstående är falskt.

Å nej! Nu blev ju allt en trosuppfattning. Allt är ovisst och ingenting säkerställt. Tvivlet lurar inte längre runt hörnet, utan har tagit plats i människan. Fast vad är människa förresten. Finns det? Jag vet inte. Vet du? Eller förresten, finns du? Finns jag?

…

Jo, någonting finns ju, som jag tycker känns som mig, när jag känner efter lite. Fast jag vet inte vad det är, egentligen. Det här känns som en »hand«, här är en »fot«, och någonting tror att det har en »tanke«, »tror« jag.

»Jag« »tänker« »alltså« »är« »jag«

Det här är en obehaglig plats! Det enda jag kan vara säker på, är att jag existerar. Vad det jag sade nyss betyder, och egentligen vad allt jag upplever är för någonting, det går inte att veta säkert. Ingenting går att veta säkert. Totalt tråkig relativism. Agnosticism.

Det här är också en behaglig plats! Här finns ingen Sturmark! Brunnens botten är för människan vad skallbenet är för hennes hjärna. Längre går inte att komma. Förståndet tar slut här och räcker inte längre. Det är med en lite mer religiös term ett mysterium. Inne i mitt stackars huvud har det till och med gått under benämningen Mysteriet några år; ingenting kan jag vara säker på och mer än det förstår jag inte, alltså kan världen se ut hur som helst – men ändå ser den ut just så här! Varför?

Allra längst ned i den cartesiska brunnen finns någonting. Visserligen går det inte att veta vad det är för något som finns, men det gör ingenting. Det är ju o-vetandet som är det fantastiska! Här är tankens räckvidd slut, förnuftet har begått intellektuellt självmord. Rationalitet är irrationellt, kunskap är okunskap, Sturmark är Rosenberg, fågeln är en fisk och mittimellan är en semla.

Arne Næss har också varit nere i brunnen och tittat. Han beskrev det såhär: This is nonsense! Och det är det ju, när man ska leva i verkligheten och få något gjort. För det ska man hittar jag på nu.

En proper Popper på brunnens botten går såhär:

The fundamental rationalist attitude is based upon an irrational decision, or upon faith in reason. Accordingly, our choice is open. We are free to choose some form of irrationalism, even some radical or comprehensive form. But we are also free to choose a critical form of rationalism, one which frankly admits its limitations, and its basis in an irrational decision

Eller i min egen ungefärande översättning:

Och med det menar han att valet är moraliskt. Det handlar inte om att välja vetande framför tro, för vad som är vetande vet vi inte. Istället handlar det om att lista ut vilken tro som är riktig och kan göra mest gott i världen. Det bör göras med självkritik, tvivel och medmänsklighet som ledstjärnor.

Det handlar alltså om söka sanningen, inte om att välja den. Allt är inte bara relativt, det är bara relativt relativt. Vissa saker kanske känns mindre relativa än andra. Då kan vi börja där.

På brunnens botten

Det här är en mycket speciell plats. Här vet vi inte någonting om vad som finns utanför skallbenet, eller innanför heller för den delen. Allt som finns är tanken. Därmed är allt man tänker sant; tanken är enda faktum och har därför sanningsmonopol.

Det blir en del människor rädda av. Det totala mörker vi befinner oss i djupt nere i hålet känns som en påträngande intensiv avgrund. Då är det lätt hänt att man klamrar sig fast vid första bästa groda som hoppar förbi och kallar den för Gud. De blir religiösa, teister.

Andra väljer att ta det med lite större ro, och kallar själva mörkret för Gud. De blir mystiker och försjunker i inåtvänd begrundan.

En tredje grupp människor fattar istället mod. Kanske blir de förhäxade av sina trollkarlsliknande förmågor att diktera sanningen, kanske är det något annat. De utropar sig själva till Gud! När man själv är centrum för all sin uppmärksamhet, och ens egen uppmärksamhet är allt man kan förnimma, då är det nog lätt hänt att det blir så.

Både grodans och hybris ryttare kommer givetvis upp ur brunnen igen, där de bland annat finner att andra människor finns, både de som tycker lika och de som tycker olika. På vägen upp finns många olika saker att upptäcka, och lika många olika vägar att välja mellan. Det finns många sätt att klättra upp ur brunnen, vare sig man grenslat grodan eller egot. Väl uppe på markytan sträcker de på sig i solljuset och går åt alla möjliga håll.

Kvar i brunnen är mystikern. Ibland klättrar hon uppåt, ibland nedåt. Ibland upp-och-ned, ibland runt, runt i sidled, och ibland sitter hon stilla och funderar. Vilket sätt är det riktiga att klättra på? Emellanåt klättrar hon ända upp, och sticker huvudet ur brunnen för att se vad de andra pysslar med. Vissa gånger går det att förstå, men ibland verkar det upp-och-ned. Det beror kanske lite på hur man klättrar, förresten.

Världen utanför

Till slut kliver mystikern ändå upp på marken och rör sig bland de andra. Iakttar och begrundar. Ändå känns det otryggt, och med jämna mellanrum återvänder hon till brunnen igen för att ta skydd. Det finns en trygghet där som inte finns på ytan, och det verkar inte som de andra känner likadant – vissa känner sig kanske otrygga i dunklet, medan andra bara finner ljuset bättre.

Fast efter några turer fram och tillbaka märker hon att det är fler som återvänder ibland. En del gör det tillsammans med andra, andra går ensamna. Vissa smyger för att ingen ska märka något. Faktiskt så pratar ganska många om vad som egentligen finns där nere, och ibland blir det riktigt otrevliga diskussioner.

Det finns också de som aldrig går i närheten av brunnen. Lyssnar man på dem ett tag, så märker man att det också är de som oftast och mest högljutt förkunnar vad som faktiskt finns där. Det är inget hemskt menar de, utan något fantastiskt. Andra hävdar bestämt den exakta motsatsen. Men gå dit och klättra ned en bit är inget de slösar tid på. Det är också de som är mest osams med varandra om vad som finns där nere i mörkret. Det är ett väldigt bedrägligt mörker. När de väl går dit ibland för att kika ned så ser de alla väldigt olika saker, men alla ser i alla fall något, och de är säkra på vad det är! En del ser grodor som simmar runt. Andra ser sig själva i vattenytan. Vissa slänger bara en blick på brunnen: Äh, det är bara en vanlig sketen brunn, är du törstig det är inte jag, här finns ändå ingen hink kom så går vi.

De flesta går ändå inte särskilt långt bort. Mitt i öknen ligger brunnen. Går man för långt bort finns bara sand och sol och vilse. Livet finns på något sätt bara där kring brunnen vare sig man vill eller inte. Vad finns på andra sidan öknen? Finns det fler brunnar? Vad finns egentligen där nere förresten?

Kan man inte bara klättra ned så djupt att allt är som man bestämmer sig för att det är, och bestämma sig för att vara i en annan brunn? Kanske. Jo. Fast egentligen, när man är där nere bestämmer man ju inte vad som är sant på riktigt, det är ju bara begreppet sanning som är annorlunda. Tror jag i alla fall.

Sökare och fundamentalister

Nu måste jag lägga på brunnslocket och avsluta metaforen för att kunna säga något. Det blir på sätt och vis en paradox, eftersom språket egentligen bara består av metaforer, vilket gör det vi kallar för metaforer till metametaforer, som därför är metametametaforer och så vidare. (»Förbannade mystiker« tänker du kanske nu, »kryp ned i brunnen innan du lägger på locket«.)

Alla förhåller vi på oss på något sätt till vad som finns där nere, till det vi inte kan veta. Vissa sätter fötterna på marken för gott och bestämmer sig för att de redan vet, och när de ändå blir osäkra och måste återvända går de inte särskilt djupt. Så upplever jag att tvivel är. Det går också att med en ganska simpel psykologi tänka sig att de förnekar tvivlen genom att fanatiskt hävda sin egen vetskap om det ovetbara. Om de tror sig själva och i förlängningen mänskligheten vara definitionen av Gud, eller om de tror att Gud är något annat, det har inte så stor betydelse egentligen.

Andra är inte lika säkra, kanske för att de klarar av att hantera osäkerheten, kanske till och med att de dras till den. För dem blir i förlängningen andra människor en källa till tankar om vad det är vi inte förstår egentligen, även om alla inte väljer att använda sig av den. Vissa vill söka själva.

Det enda som är någorlunda säkert om man ser sig om, är att ingen kan leva helt i det oberoende fördolda. Även den ständigt mediterande eremiten bor i verkligheten. Verkligheten är något vi måste förhålla oss till, även om vi inte vet hur den ser ut. Zhuāng Zhōu mèng dié, Zhuāng Zhōus fjärilsdröm, handlar om just det, och jag tror den visar hur i alla fall jag bäst kan förhålla mig:

För ett tag sedan drömde jag, Zhuāng Zhōu, att jag var en fjäril. Lyckligt uppfylld av att vara en fjäril hänfördes jag av att flyga omkring och göra vad fjärilar gör. Jag visste inte ens att jag var Zhōu. När jag sedan vaknade, fann jag plötsligt att jag var Zhōu. Nu vet jag inte om jag var Zhōu som drömde att jag var en fjäril, eller en fjäril som drömmer att jag är Zhōu. Det måste finnas någonting som skiljer Zhōu från fjärilen. Detta kallas förändringen hos ting.

Vilket som kan vara verkligheten, eller något annat. Återigen går det att hänvisa till Arne Næss, som kallade sig possibilist. Som jag själv gärna uttrycker det: Allt är möjligt, mycket är sannolikt, litet är faktum. Trots att det bara är vad som är möjligt man kan vara någorlunda säker på, alltså allt – och i viss mån även vad som är sannolikt – så är det i det faktiska vi lever. Men man måste inte bestämma sig för om man är en fjäril eller människa, det räcker med att leva som det man tycks vara för tillfället.

Alla dessa försök att svara på om man är fjäril eller människa, är ju sökandet efter något konstant. Men jag tror orden »detta kallas förändringen hos ting« i själva verket betyder att förändringen är det konstanta. Det behöver jag inte läsa Zhuāng Zǐ för att tycka, men boken har underlättat att föra tanken dit. Frågan om jag är en fjäril eller inte är omöjlig att besvara, för den är fel ställd. Den bortser från förändring. Förändringen gör att jag är både fjäril och människa, fast vid olika tillfällen. Förändring gör i förlängningen även de olika tillfällena till ett och samma. Förändringen går inte att förutse, men så länge den verkar förutsägbar kan man fortsätta att leva som om den vore det.

Att förändringen är konstant är en paradox. Det hindrar inte påståendet från att vara sant. Problemet är att paradoxer inte går att begripa logiskt, så man måste ta till intuitionen. Att i tanken inte hålla det ena eller det andra utan båda och ingetdera för sanning, samtidigt, är något man lär sig av att klänga omkring nere i brunnar för länge. Intuition och »känsla« är så förbannat underskattat i det »västerländska« tänkandet. Förnuftet leder bara ned i den cartesiska brunnen, medan intuitionen leder upp. Det var därför Arne Næss kallade det för nonsens som jag kallade förnuftets intellektuella självmord.

Livet kan ses på som et landskap vi ferdes i på en rekke forskjellige måter. Den «ferden» jeg ønsker å ta leseren med på […] er en reise som går fra dagens grove og uforsvarlige undervurdering av følelsenes plass i samfunnet og livet, til å bli mer bevisst den avgjørende rolle følelsene spiller og bør spille i menneskets tanker og handlinger. Dette er noe av det viktigste i min livsfilosofi.

I min översättning, för den som inte läser norska:

Man kan se på livet som ett landskap vi färdas i på en rad olika sätt. Den »färden« jag vill ta läsaren med på […] är en resa som går från dagens grava och oförsvarliga undervärderande av känslans plats i samhället och livet, till att mera inse den avgörande roll som känslorna spelar och bör spela för människans tankar och handlingar. Detta är något av det viktigaste i min livsfilosofi.

Detta är balansen mellan den iskalla hjärnan och det varma hjärtat, mellan det förvirrande samt djupast sett värdeblinda förnuftet och den intuitiva känslan av att saker är på ett visst sätt eller annat … att de har betydelse. Förnuft och känsla eller intellekt och intuition leder i varandra motsatta riktningar. Man kan bli lika förblindad av den intuitiva känslan av att man har rätt, som man kan bli av den förnuftsmässiga. Framåt kommer man lättast när de är i balans.

Det är inte svårt att se att människan inte är Gud. Visst kan jag se det om jag vill och tittar på rätt sätt, men det är ändå något jag får anstränga mig lite grand för att göra. Humanismen inser att människan är den som agerar i världen, vare sig det är Gud som agerar genom henne som vissa religiösa tror, eller hon själv som agerar fritt från någon gud. Däremot finns där i grund och botten även en övertro på människans betydelse för hur omvärlden ser ut. Människan ses som mera gudomlig än hon är.

För samtidigt sitter vi ihop, inte bara med varandra utan med allt annat. För en panteist eller mystiker är det inget jag behöver förklara närmare. För en gudstroende går det att förklara med att vi alla är en del av samma skapelse. För en icke-religiös kan man påpeka att varje människa påverkas av sin omgivning, och att om man funderar ett tag på saken så är det vi upplever som jaget inte begränsat till vad som ryms innanför huden; andra människor, varelser och förändringar i vår omvärld inverkar djupt på oss. Vi är alla i någon bemärkelse ett och samma.

Det som Förbundet Humanisterna verkar vilja göra, tror jag går att sammanfatta i två påståenden och en slutsats man kan dra av dem:

1. Humanismen är ingen religion eller trosuppfattning, utan en sund och sann etik med utgångspunkt i människan.
2. Ingen religion eller trosuppfattning ska ha företräde framför någon annan i samhället.
3. Därför bör samhället vila på en Humanistisk etik, och religionerna underordnas denna.

Det är på den första punkten de har fel, som jag ser det, då de tänker i för snäva termer och blundar för vad de inte kan veta. All uppfattning förutsätter ju trosuppfattning! Humanismen är också en trosuppfattning. Och när den första punkten faller, då faller även den tredje. Kvar finns bara den andra, och formulerar man om den till att passa i en verklighet där all kunskap är tro och det bästa man kan göra är att söka, blir det såhär:

1. Ingen religion eller trosuppfattning ska ha företräde framför någon annan.

Det blir nämligen inte lättare än så. Problemen måste lösas på ett helt annat plan än det filosofiska, nämligen det praktiskt mänskliga. Hur ofelbara Humanismens värderingar än kan tyckas vara, så är människan inte ofelbar.

Humanisterna menar att deras etik är sådan att samhället skulle bli bättre om den verkligen anammades. Det är bra. Däremot är det inte lika bra när de hävdar att den är överlägsen, istället för att verkligen föra den till konsekvens och försöka ena människor kring det vi faktiskt har gemensamt, i verkliga livet.

Man måste inte ha samma bild av hur det slutgiltiga och kanske ouppnåeliga målet ser ut för att kunna gå tillsammans. Eller uttryckt så att ett barn kan förstå det: Man kan göra mer om man låter bli att bråka så förfärligt, och pratar om det istället.