Rätten att slippa

»Definitionen på en riktigt usel politisk idé är en idé som saknar motståndare.«

Det skrev Liberala Kvinnor Stockholms ordförande Jenny Sonesson igår på Newsmill, som retorisk one-liner. Den liberala synen på vad politik handlar om är alltså fortsatt lika underlig. Såhär sade Carl B Hamilton 2004:

Varför ser folk på de här EM-matcherna på TV? Jo, därför att det är hårda och effektiva matcher. Vi älskar Zlatans klackspark. Den är elegant, och den avgör matchen. Vi måste få in momentet att det är en kamp där utgången betyder någonting. Jag tror att Socialdemokraterna och andra partier, inklusive mitt eget, måste diskutera mera i konflikttermer.

Det här är korkat. Politiska konflikter har inget egenvärde. De tillför inte någonting alls. Carls argumentation är väl tydlig nog, även om han själv inte tänker på det? Syftet med att sträva efter ett mera konfliktorienterat politiskt klimat var och är ganska uppenbar: De skapar ett intresse för en diskussion som inte har med ämnet man diskuterar att göra.

Minns någon dokumentären Spionskolan? Bland det som kom fram fanns följande, här återberättat av Åsa Petersen på Aftonbladet:

Jag tillhör de där 20 procenten av befolkningen som Johan Jakobsson, folkpartiets förre partisekreterare, ville reta upp för att vinna sympati hos de andra 80 procenten.

Taktiken var enkel. Föreslå saker som får kulturvänstern och frihetliga liberaler att gå i taket. Språkkrav för medborgarskap. Litteraturkanon. Automatisk utvisning för invandrare som begår grova brott.

Invänta den arga reaktionen från de ”intellektuella”. Se sedan hur ”vanligt folk” håller med om de hårdare tagen. Om du inte tycker att ”dom där uppe” ska få bestämma vad som får och inte får sägas i Sverige ska du rösta på folkpartiet!

Jakobssons enkla mål var ett större parti och fler röster. Kosta vad det kosta vill. Ersätt socialliberalismen med betongliberalism. Och snälla, prata inte så högt om den generösa flyktingpolitiken. Den är inte direkt någon röstmagnet.

I valet 2002 gjorde folkpartiet succé. Jakobssons strategi hade lyckats. Han var frälsaren som hade räddat partiet från avgrunden. Han fick en unik särställning i partiet.

Med en sådan strategi framstår inte konfliktvurmandet som något annat än vanlig populism – för det var vad det handlade om. Redan tidigare samma år berättades även om det, och den dokumentären hette Snällfällan. Det som beskrevs var hur Folkpartiet tog efter det danska partiet Venstre:

Lars Leijonborg och Jan Björklund vill inte riktigt kännas vid det, men Maria Leissner erkänner utan omsvep att folkpartiets förebild är det danska högerliberala partiet venstre. Venstre har blivit stora genom att populistiskt kräva hårdare integrationslagar och minskad flyktingmottagning.

Det är visserligen inte alls detta som Jennys artikel på Newsmill handlar om, men jag tycker ändå den här strategin fortfarande är tydlig hos Folkpartiet. Jag talar inte alls om äkta främlingsfientlighet, utan om populistisk PR-politik. Det finns ytterligare ett exempel i Jennys artikel, detta mitt ur den stora finalen:

Men en beige politiker med ett ointressant budskap blir inte mindre grå för att hon eller han bloggar och tillåter kommentarer. Ghandi, Mandela och Jesus kunde uppenbarligen mobilisera människor och förändra historien utan att twittra. Men det hade aldrig gått utan ett starkt budskap som berör. Folkpartiets framgång i Europaparlamentsvalet byggdes på värderingar, vi står upp för Europatanken på fast mark. Folkpartiet var inte allt för alla. Vi var något för några. Och några visade sig vara många. Men vi kan bli fler.

Jag är inte särskilt insatt i hur Mandela såg på konflikters värde, men i fråga om Jesus och Gandhi är jag säker. Både kämpade för samförstånd och mot konflikter. Jesus verkar av allt att döma ha varit en god förmedlare av sina budskap, men Gandhi var inte lika framgångsrik. Han väckte förstås en oerhörd uppmärksamhet såväl i Indien som internationellt och han hade en fantastisk förmåga att uttrycka sig. Men de mängder av hans anhängare som aldrig fick ta del av annat än hörsägen var enorma. Vid ett flertal tillfällen misslyckades han så allvarligt med att få fram vad han ville ha sagt att han tvingades fasta sig själv nära på till döds för att få gehör – en metod som för övrigt fick mer av tvångskaraktär och därmed inte rimmar särskilt väl med hans budskap i övrigt.

Hans budskap var starkt och tydligt, även om det han sade inte sällan var komplext och svårförståeligt. Central var dock hela tiden tanken att människor själva skulle lösa sina problem, tillsammans. Av alla saker han föresatte sig – han skrev till och med flera brev till Hitler för att få honom att tänka om – var det mycket som inte gick som han önskade. Det koloniala Indien delades till exempel under mycket våldsamma omständigheter upp i två olika länder, Indien och Pakistan. Det blev inte alls som han ville och bad om, för de flesta förlitade sig till att Gandhi skulle lösa problemen åt dem, bara de gav honom sitt stöd. I det mycket religiöst betonade samhälle han levde var budskapet att ateister, kristna, hinduer och muslimer alla borde söka sanningen gemensamt och i samförstånd, om än på olika men jämsides vägar, också så provocerande att det blev en ortodox hindu som till slut dödade honom.

Och detta var kärnan i Gandhis budskap, som Jenny tydligen upplever så starkt att hon inte ens kan stava till hans namn. Även om vi tror på olika saker, måste vi gå framåt tillsammans. Konflikter leder endast till fler konflikter, och all sann utveckling minimerar konflikterna. Givetvis inte genom att dölja eller kompromissa bort sina egna eller andras åsikter, utan genom att man går djupare in i sina egna samtidigt som man sätter sig in i andras, och hela tiden är beredd att ompröva allt man tror på. Ingen människa har helt rätt om hur samhället bör fungera, eftersom en sådan sanning varit så stark i sig själv att alla gemensamt slutit upp bakom den. Vi har alla både fel och rätt, men om olika saker. Vi lär oss mer av varandra om vi betonar samarbete istället för motsättningar.

När en politiker ändrar åsikt idag, framställs det som komprometterande. Hon »svänger«. Han vänder kappan efter vinden. Debatter i media är som boxningsmatcher; det är två fastlåsta positioner som presenteras, och att ändra åsikt eller försöka nå samförstånd är tabu. Helst ska man dänga till fienden riktigt snyggt, vare sig det är sakligt eller inte. Spänningen i bråket säljer, den lockar och den väcker känslor. Därför föredrar man konflikter framför respekt och polarisering framför utveckling. Det är extremt osexigt när två meningsmotståndare går på djupet och reder ut skillnaderna, för att gemensamt komma på något bättre än någon av dem redan tänkt. Därför gör vi motsatsen.

Sådant är media och hela det politiska samtalet. Om drygt ett år kan riksdagspartierna få konkurrens av ett annat parti, ett som lånat mycket mer än bara retoriken från den populistiska främlingsfientligheten. När riksdagspartierna nu lägger all kraft på att framställa skillnaderna mellan sig som avgrundsdjupa helvetesgap, krattar de Sverigedemokraternas väg till riksdagen. De hårdaste orden är redan använda och urvattnade, och för att beskriva de verkligt stora skillnaderna finns bara tystnaden kvar.

Och det har redan gått längre än så! De borgerliga partierna har varit så inriktade på att framhäva Socialdemokraterna (och i viss mån Miljöpartiet) som det värsta som finns, att de inte längre har något att ta till mot Vänsterpartiet. Det blir mummel om kommunister, sarkasmer om skatter och intensivt ilskna blickar – retoriken är urvattnad och slutkörd. Ingen vågar prata politik. Här finns en jätteskillnad, Vänsterpartiet längst ute till vänster och Centerpartiet längst ute till höger – men orden förmår inte längre nå fram i den ena riktningen.

Det är inte retorikens död jag försöker påtala, utan PR-politikens. Den kan bara leda i en enda riktning, och dit är det ingen som vill komma. Alla riksdagspartier håller mer eller mindre på såhär, men det är bara Folkpartiet som gjort det till partiprincip. Men Johan Jakobsson är borta nu. Mandela, Gandhi och Jesus är tre utmärkta kandidater till ny partifrälsare.

Jag vill avsluta med ytterligare ett par utdrag ur Jennys artikel. Här sätter hon nämligen huvudet på spiken istället, med det hon egentligen ville säga.

Jag vill att medborgare ska kunna kommentera tal, artiklar och pressmeddelande på vår hemsida. Vi måste tillåta direkt dialog och öppna upp för fler än medlemmar att säga sin mening. Även Jan Björklund tål att betygssättas.

— — —

Partierna måste förändras och släppa på kontrollbehovet om de vill överleva. Lojalitet skapas med trovärdiga, tydliga värderingar och lyhördhet – inte partipiskan.

Detta är hennes egentliga poäng, och den är fantastiskt bra – inte just det konkreta förslaget att öppna för kommentarer på partihemsidorna, utan den mycket större poängen att minska toppstyrningen.

Artikeln är för övrigt väldigt roligt skriven, i ungefär den anda jag själv många gånger skrivit när jag försökt övertala liberaler – med deras deras egen retorik utifrån en ståndpunkt som ligger nära deras egen. Snällismen är inte heller död, men PR-liberalernas konfliktfetisch har försatt den i ett kraftigt retoriskt underläge. Individens rättigheter är inne, skyldigheterna är ute. Alla vill få göra vad som helst, och ingen vill höra talas om konsekvenserna. Vill man göra sig riktigt impopulär, bör man lyfta fram hur en enskild individs frihet kan inkräkta på en annans. Sämre PR än verkligheten går knappast att få när ordet ansvar bara används att förmana med – »det är ingen ansvarsfull politik« säger alla till varandra.

Det bästa politiska framgångsreceptet idag, det har blivit att hävda rätten att slippa.