Till en »ungsvensk« – om Sverigedemokraternas miljöpolitik

Efter att i förbigående nämnt Sverigedemokraterna i ett förtydligande inlägg om konservatismen för ett par dagar sedan, fick jag en kommentar som jag väljer att besvara här istället för där i kommentarsfältet.

Sverigedemokraterna är ett värde- och nationalkonservativt (socialkonservativt) parti och har länge haft ett ekologiskt tänkande i partiet, långt mer förnuftigt och jordnära än galningarna i Miljöpartiet. Dock har det aldrig riktigt varit en profilfråga för partiet.

Anders @ ungsvensk.se

Anders: Du nämner tre typer av konservatism i din kommentar. Jag tar dem gärna i omvänd ordning. Min förhoppning är att jag beskriver detta så korrekt som möjligt.

Socialkonservatismen (som inte skall förväxlas med engelskans Social Conservatism, vilket är värdekonservatism) var en konservativ strömning under 1800-talet vilken hävdade samhällets ansvar att åtgärda de sociala problem som följde i industrialismens spår. För att samtidigt åtgärda detta och förhindra arbetarrörelsen framväxt, framhävde man vikten av att stärka känslan av en nationell identitet bland dem, vilken ska verka enande och med blogginläggets språkbruk konserverande.

Den tanken ligger nära nationalkonservatismen, vars kärnidé är att i största möjliga mån låta nationen vara högsta politiska sammanslutning. Modern europeisk socialkonservatism och nationalkonservatism går i regel hand i hand, som hos Sverigedemokraterna, och deras anhängare är nästintill undantagslöst mycket negativt inställda till invandring, liksom till över- eller mellanstatligt samarbete i någon större utsträckning än den mycket lilla.

Värdekonservatismen, till sist, är den politiska inriktning som anser att en viss etik är en nödvändighet för ett gott samhälle. Vanligtvis handlar det i väst om en traditionell kristen värdegrund som lyfts fram som avgörande för en god samhällsutveckling.

Detta åskådliggörs bäst av konservatismens grundpelare, där den första är övertygelsen om en av naturen (eller Gud) given och oföränderlig etisk ordning, som existerar oberoende av människan och hennes val av handlingsmönster, enligt vilken ett samhälle ska utformas för att komma i harmoni.

Lägger man till den här första grundpelaren vad som anges av den andra – att människan är ofullkomlig och att traditionell kultur och sedvänja vilken utvecklats under lång tid är den absolut bästa antydan om »den naturliga samhällsordningen« vi kan få – får man konservatismens kärna.

Så långt tror jag att du är med mig, eftersom det handlar om ganska ickekontroversiella påståenden, men inte nödvändigtvis i det följande.

Om vi bortser från den mer filosofiska invändningen att tron på människans ofullkomlighet nödvändigtvis innebär att även tron på traditionen som indikator på »den goda samhällsordningen« kan vara en total villfarelse, går flertalet mer »jordnära« observationer att göra.

Kombinationen av dessa tre typer av konservativa idéströmningar blir nämligen något större än bara summan av de tre. Främst handlar det om att tron på en uppsättning »naturliga« (och redan kända) etiska värden tillsammans med den social- och nationalkonservativa tron på den nationella identiteten som samhällsintegrator, leder konsekvensen att det är moraliskt ofrånkomligt riktigt att verka för den nationella identitetens bevarande, i en svensk kontext genom att stärka känslan av svenskhet hos varje människa som befinner sig inom gränserna, men också genom att på något sätt flytta de människor som inte når upp till identitetsidealet utom landets gränser. Detta tycker jag mig se är en central del av Sverigedemokraternas politik, med stöd i deras principprogram, även om det svävar på punkten vad som egentligen karaktäriserar den nationella identiteten.

Vidare leder tron på att ett samhälles kultur och sedvänjor är en tydligare fingervisning om den »naturliga« samhällsordningen än den enskilda människan förmår greppa, kombinerad med de nationella identiteternas moraliska betydelse och det faktum att olika kulturer och sedvänjor råder på olika platser, till den konsekvensen att olika konstanta och evigt optimala samhällsordningar av naturen (eller Gud) gäller på olika platser på jorden. Detta är uppenbart en mycket underlig ståndpunkt.

Det finns dock ett sätt att ta sig runt det problemet, nämligen att peka på andra kulturer och säga »de har fel«. Då ställs man istället inför ett annat problem, nämligen att det inom andra nationers gränser, där annan kultur och andra sedvänjor råder, kan vara bättre än här. I sådana fall torde deras sätt att leva vara en bättre uppskattning av den för människan oförståeliga eviga samhällsordningen än den egna.

Vad som däremot blir en direkt konsekvens av tron på den egna kulturens överlägsenhet, är att andra nationers folk, måste kollektivt genom historien betraktas som på något sätt mindre förståndsberikade, eftersom deras kultur och tradition inte utvecklats lika nära den naturligt optimala som vår egen.

Det sistnämnda tar Sverigedemokraternas ledning idag avstånd från, men jag tror inte att någon förnekar att även de sistnämnda idéerna för bara tio–femton år sedan var en tydlig, för att inte säga central, del av partiets ideologi.

Även om jag inte delar tron på näst intill ett dugg alls av de tankar om samhället och världen jag hittills beskrivit, hoppas jag att det ändå är en i stor omfattning korrekt beskrivning av idéerna inom den värde-, social- och nationalkonservativa ideologin¹. Det är nämligen först nu jag lagt fram den grundförståelse som krävs för att svara på kommentaren, även om alla delar av redogörelsen inte har någon avgörande betydelse för det som följer. Låt mig även redan nu påpeka att mitt bemötande är av ideologisk karaktär, och att eventuella kontrafaktiska delar av framställandet av Sverigedemokratisk politik i det följande har sin grund i de idéer jag redogjort för i det ovanstående, vilket i sin tur grundar sig i din egen beskrivning av partiets ideologiska inriktning.

Ekologi berörs på två punkter i Sverigedemokraternas principprogram. Först under rubriken »Fäderneslandet«:

Vikten av att förvalta arvet har redan påtalats. Kontinuitetens betydelse för stabilitet och identitet kan inte nog betonas. Förvaltarskapet omfattar mer än det kulturella arvet. Det är lika viktigt att värna landet, dess resurser och miljö. Naturen får inte betraktas som en outsinlig källa, där kortsiktiga vinstsyften leder till överexploatering. Landets resurser ska hanteras varsamt, så att vi med gott samvete kan lämna över till kommande generationer.

Även under rubriken »En hållbar ekonomisk politik« finns ett avsnitt i ämnet:

I enlighet med förvaltarskapstanken är det viktigt att handskas varsamt med de gemensamma, ekonomiska resurserna. Sverigedemokraterna betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling. En ansvarsfull, reglerad marknadsekonomi, byggd på långsiktighet och ekologiskt tänkande, är självklar. Tillväxt får inte ske på bekostnad av folkhälsa, miljö eller nationellt självbestämmande.

Delar av detta är mycket goda, i synnerhet tankarna om överexploatering och varsamhet.

Men det finns en grundläggande skillnad mellan detta och ett grönt förhållningssätt till miljön. I enlighet med den konservativa ideologi som redogjorts för handlar Sverigedemokraternas miljöförvaltande om att bevara en komponent i det som definierar den nationella identiteten. Den nationella identitetens bevarande definierar det som ska förvaltas till ett givet och statiskt tillstånd. Därmed är ekologin reducerad till på sin höjd ett verktyg för att konstant bevara människans livsrum i ett visst skick – det för samhället och den nationella identiteten naturligt optimala om man så vill.

Ur ekologisk synvinkel är detta givetvis ganska tokigt. Utifrån en grön synvinkel handlar det istället om att upprätthålla en ekologisk balans. Man kan invända att det utifrån ovan nämnda konservativa idéer kan hävdas att en sådan balans per definition är det optimala tillstånd som sedvänjor och traditioner lett fram till, men en sådan balans kan av nödvändighet inte infinna sig förrän civilisationen globalt sett backar till en punkt som ligger åtminstone före industrialismens början. Om det är någon miljöpolitik som är sanslös, då är det Sverigedemokraternas. Att ekologi inte gjorts till en av partiets profilfrågor finner jag därför inte särskilt underligt.

Utifrån en ekologisk synvinkel är den nationella identiteten inte någon av naturen given nödvändighet för all god samhällsutveckling. Tvärtom står de i motsatsförhållande till varandra! Nationalgränser är på inget sätt något slags ekologisk företeelse. Lika lite finns det några vetenskapliga belägg för vare sig existensen av en naturlig och statisk samhällsordning eller nationell identitet, eller för den delen något visst definierat och statiskt tillstånd i vilken naturen skulle ge optimala effekter på en sådan identitet, hade den funnits.

Tvärtom leder ett ekologiskt tankesätt till att nationell identitet och nationalstatsbildningar saknar egentlig betydelse – ekosfären måste betraktas som helhet. Inom den påverkar allting i förlängningen vartannat. Nationalstater, identitet, kultur, sedvänjor, traditioner och politik existerar inom ekosfären, och därtill enbart inom ett mycket smalt avgränsat och extremt antropocentrisk synsätt. Därför är ett sätt att tänka där ekologi definieras utifrån ideologi fullkomligt värdelöst, och om man så vill en samhällsfarlig villfarelse i den omfattning blind tilltro till verklighetsfrämmande politiska ideal kan benämnas på det viset.

Det kan hända att gröna framstår som galningar i fråga om miljöpolitiken, men det är en riktig beskrivning endast utifrån tesen att ekologisk balans ska upprätthållas på godtyckliga av människan uppställda villkor istället för de som vetenskapen faktiskt lägger fram. Det är oerhört ohederligt att säga sig vilja bevara miljön och eftersträva en ekologisk balans utan att utgå ifrån vad som faktiskt krävs för att nå detta.

Med detta sagt, finner jag utifrån din kommentar att Sverigedemokraterna är sansade som väljer att blunda för verkligheten, medan Miljöpartister är galna som tar sin utgångspunkt i densamma.

1. Observera singularis på ordet ideologin. ↩