Tre frågor om buss på-mentalitet och att få gå

Busschauffören som satt och pysslade med mobiltelefonen medan han körde fick sparken. Den första frågan vi ställer oss är om det är riktigt att så blev. Och det är det nog; att göra något annat än att bara köra när man för fram ett fordon kan mycket väl vara livsfarligt.

Därför lämnar vi den frågan, och går vidare till den andra. Själv hävdar han nämligen att arbetsledningen på Busslink sökt honom på mobiltelefonen, och att det var för att få reda på hur han skulle köra han försökte nå dem. Någon anledning att tvivla på det får man inte av Busslink:

Har han ringt tjänstesamtal eller ägnat sig åt privat kommunikation?

– Jag kan inte kommentera en intern utredning i medier. Vi kommenterar heller inte enskilda arbetsrättsliga ärenden.

Föraren hävdar att han endast försökt komma i kontakt med arbetsledningen som ringt upp honom för att ge instruktioner. Den uppgiften vill Stridsberg inte kommentera.

– Vi ringer inte medvetet upp förarna när de kör. Om det sker försöker vi avsluta samtalet så fort som möjligt.

Där har vi fråga nummer två. Hur kommer det sig att han ensam får ta ansvaret för något som mycket väl kan ha varit ett problem i hur företaget är organiserat? Antagligen för att det är de som organiserar företaget som väljer vem som ska få ta på sig ansvaret, och de väljer kanske inte gärna sig själva. Det räcker gott med en ensam syndabock, och det blir trevligast om det är någon annan, kan det hända att de känner.

Återigen, givetvis var det fel av chauffören. Men om vad han påstår är riktigt, vilket inte förnekas av någon, är det många fler som gjort bort sig i företaget. Fråga nummer två besvaras alltså med att han sannolikt inte var ensam om misstaget, utan bara om att hängas ut som ansvarig för det.

Men här finns fler som betett sig helt tokigt, ser vi när vi ställer oss den tredje frågan! Anledningen till att chauffören åkte dit, var ju att han filmades medan han satt och knappade på mobiltelefonen. Han filmades! Flera minuter satt han och pillade med telefonen på motorvägen, vilket kanske faktiskt berättigar att de här minuterna kallas »skräckresa«. Filma går alltså an, men att försöka tala chauffören till rätta, eller bara be honom köra lite säkrare, det går inte för sig:

Resan till slutstationen varade i cirka 50 minuter och i stort sett under hela den tiden var chauffören upptagen med att sms:a, berättar Carina [som filmade].

– Fråga mig inte varför jag inte gick fram och sade till. Det vore ju det ärligaste, men man är ju bara människa, jag vågade inte.

Och att bara vara människa är givetvis en ursäkt. En provanställd busschaufför måste däremot vara mycket mer än bara människa, tycks det, eller kanske betraktas dem som lite mindre människa än oss andra? Vanliga människor, sådana som tysta åker med på skräckfärder och kanske filmar dem, sådana som misslyckas med att organisera sina företag på ett bra sätt eller undlåter att säga något specifikt om mobiltelefoner i riktlinjerna till sina chaufförer, de kan i vilket fall ursäktas med att de bara är människor.

Nej, så kan det inte vara! Om föraren ska få gå, då borde även de inblandade i arbetsledningen samt de som ansvarar för bussförarnas riktlinjer få gå. Och dem av bussens sextio passagerare vilka uppfattade att föraren riskerade allas liv men lät det vara, de borde istället för att åka buss också få gå i fortsättningen. Detta strider inte heller på något sätt emot utsagan att de bara är människor, då det ligger i de allra flesta människors natur att just gå.